försöker finna styrka, försöker finna hopp.
känner lukten av dig från kudden brevid och jag ryser.
ja ser bilder av dig varje gång jag sluter mina ögonlock.
jag byggde upp saker som jag sedan lämnade.
jag kunde ha det så bra, men jag sumpade chansen.
att lämna dig är nånting jag aldrig kan förlåta mig själv för att jag gjorde.
jag borde ha förstått det men jag lyssnade inte på orden.
jag vet inte, men vill inte lämna dig här men kan inte vara vänner,
kan inte bara se dig gå förbi.
jag ville vara med dig, ville leva mitt liv.
men jag vet att allt är försent nu.
det är över nu.
men jag kommer ihåg alla dagar med dig,
dom är över nu.
jag vill inte vara den som sitter och saknar,
pratar om tiden och någonting man inte kan ta tillbaka.
jag kan inte vara den som alltid är stark, ja kan också må skit,
det gör jag nu.
men vi kan inte gå tillbak, vi kan inte gå i repris.
allting var för bra, jag visste inte redan från början varför jag fick ha dig i mitt liv.
som en gåva från gud, den finaste jag fått.
du gav mig hopp, du gav mig någonting att tro på igen.
du blev mitt liv, den jag älskar mest av allt.
det spelar ingen roll hur mycket jag skriver,
jag kan aldrig ventilera dom känslor jag har inuti.
det är över nu, känns förjävligt att inte ha dig i mitt liv.
tanken på dig idag håller mig vaken om nätterna.
utan tvekan har dom finaste stunderna i mitt liv varit med dig.
det du har gett mig, det finns kvar här.
det är jag idag. jag tror att det alltid kommer finnas kvar,
även om jag visar det för dig, någon annan eller för hela världen.
jag har aldrig gett tillbaka de du gett till mig, du gav så mycket och
visade så mycket.
ja visade så lite men ville ge dig allting..
ärligt vet jag inte om jag vill ha tillbak det som var eller inte ha någonting.
det känns bra men ändå kasst?
jag släpper samtidigt som jag älskar dig mest av allt?
jag vet inte vad jag känner, jag vet inte vad jag vill.
hursomhelst så står vi här, inget, ingentingalls.
allt som händer har en mening.
det här var väl meningen, och som jag sagt vet jag ärligt inte vad jag tycker
om det, allt känns så suddigt.
så osäker.
att ja sårade dig kommer alltid sitta kvar som en klump i halsen.
jag vet bara inte,
jag saknar dig samtidigt som inte alls?
allt har två sidor, mina känslor styrs upp och ner, bådeoch.
jag vill ha dig som min vän men sen åker känslorna berg och dahl bana?
varför? det kändes bra sen sa du orden och allt ändrades helt.
nu vill de inte bli som det kändes då.
kan det inte bli som för mer än 3månader sen eller nånting,
dethär är ingenting jag ångrar men jag vet inte.
åh, ja bara vet inte, varför vet jag inte..
jag vill inte ha det tillbaka men ja saknar dig,
fast jag saknar dig inte.
vad är det här..

jag vet inte ens vad jag skrivit, finns så mycket inuti mig just nu.
och jag vet ingenting.

det känns bra, det känns sämst.